Nu e hon här.

Vaknade i vanlig ordning den 13 september strax innan kl 6. Behövde kissa. Gick snabbt för att lägga mig igen, ville sova liiiite till. Plötsligt gick vattnet. Tog lite tid innan jag förstod vad som hänt. Ni skulle ha sett Fredriks min när jag berättade att vattnet gått. Vi for upp båda två, det bara rann o rann o rann från mig. Visste inte vart jag skulle bli av. Till sist ställde jag mig i duschen. Passade på att ta en dusch när jag ändå stod där.

Ringde sjukhuset, eftersom hon inte hade varit speciellt fixerad. Sjukhuset ville då att vi skulle åka in. Fredrik fick springa och hämta Seaten som stod hos vår lokala bilmeckare. Tur där var full tank i alla fall. Vid 8 tiden befann vi oss på sjukhuset, säkra om att vi skulle få åka hem samma dag.

På sjukhuset konstaterades det att hon var fixerad. De kopplade upp mig till en maskin som hade koll på hjärtljud (mitt och hennes). Tyvärr var dom inte riktigt nöjda med Mollys hjärtljud, de gick lite för mycket upp och lite för mycket ner. Framåt kvällen fick jag höra att jag skulle stanna där över natten. Besvikelse, ville verkligen hem. Kände inte av någon smärta eller något annat för den delen.

Framåt natten började jag få lite ont. Fick lite smärtstillande så att jag åtminstone kunde vila upp mig ordentligt, för dagen efter skulle både jag och Molly få arbeta.

Värkarna började framåt förmiddagen/middagstid. Till en början var de helt överkommliga och lätthanterliga. Tills jag fick "skynda på dropp". FFS!!!!!! Vilken jävla smärta! Herregud! Fredrik undrade när det var tid för bedövningar? Varje värk var en plåga. Försökte andas mig igenom dom, men jag svimmade nästan vid varje tillfälle. Blev undersökt, de ville veta hur jag låg till i öppningstadiet. 2 cm! 2!!!!!!!! Fan tänkte jag! Detta kommer jag inte klara! Mollys hjärtljud fortsatte dippa vid varje värk. Läkaren vart lite orolig och de beslöt sig för att övervaka mig och Molly i 20 minuter. Vid detta tillfälle hade läkaren nämnt att det fanns en möjlighet för kejsarsnitt, eftersom Molly inte var så jämn i hjärtljuden. Efter bara 5 min kom han in igen och beslutade ett akut kejsarsnitt. Vilken lättnad!!!

In på operationsrummet. 10 maskerade människor slet i mina armar, la mig på sidan, kopplade upp mig till olika dropp, till slut kom ryggbedövningen. HERREGUD! Nu var jag i himlen. Speciellt när narkosläkaren sa att "Nu har du haft din sista värk för denna gången"...

 Den 14 september 2012, kl 15.13 var hon ute.

På operationsbordet kopplade jag av. Hela överkroppen började skaka av alla spänningar som släppte. Efter 25 min från det att jag blev inkörd till operationsrummet, såg Molly världen. Fredrik fick givetvis klippa navelsträngen. Hon var något av det sötaste jag sett (såklart).
Jag började gråta av lycka.